Informationen om rökstenen på denna sida är hämtad från Wikipedia.org 

Rökstenen, med signum Ög 136, är en av Sveriges mest kända runstenar och med sina 760 tecken anses den vara världens längsta runinskrift. Rökstenen är belägen vid Röks kyrka i Röks socken, Ödeshögs kommun, Östergötland. Stenen sägs ibland vara startpunkten i den svenska litteraturens historia som det äldsta bevarade litterära verket.

Stenen är ett block av ljusgrå finkornig granit, cirka 382 cm hög (varav 125 cm under marken), 138 cm bred samt mellan 19 och 43 cm tjock. Stenblocket har förmodligen hämtats i närheten.

Rökstenen restes sannolikt under första halvan av 800-talet. För detta talar det ålderdomliga språket som utgör en tidig form av fornnordiska, vilken skiljer sig från språket på 1000-taletsrunstenar. Påståendet att Tjodrik (allmänt förmodat vara Theoderik den store) dött för nio mansåldrar sedan placerar också runstenen i början av 800-talet. Runristaren har använt enfuthark med endast 16 tecken vilket förmodligen gjort texten svår att förstå även för samtiden.

Man vet inte var stenen ursprungligen stod placerad men troligen stod den nära dess nuvarande plats. Röks kyrka byggdes på 1100-talet och intill den byggdes en bod för att förvara tiondet. I dess stenmur murades runstenen in med framsidan utåt. I början av 1600-talet upptäcktes den av riksantikvarien Johannes Bureus som ritade av den och publicerade en teckning av stenen i sin Monumenta Sveo-Gothica hactenus exsculpta, utgiven 1624. Under 1670-talet var fornforskaren och sekreteraren i Antikvitetsverket Johan Hadorph på platsen och återgav stenen på ett träsnitt. Träsnittet publicerades 1750 i Johan Göranssons runologiska verk Bautil. I Carl Fredric Broocmans beskrivning över Östergötland från 1760-talet står det: ”Af gamla Minnes-märken är uti Kyrkobods-muren en Runsten insatt, som är aldeles obegripelig och oläslig.”

När den gamla kyrkan revs 1843 tillsammans med tiondeboden upptäcktes att stenen hade runor på alla sidor. Prosten Hedmark ritade av de tidigare okända sidorna och därefter murades stenen in i vapenhuset i den nya kyrkan. 1862 togs dock stenen ut ur väggen på uppmaning av Vitterhetsakademien och restes vid den västra kyrkogårdsmuren. 1933 flyttades stenen till sin nuvarande plats utanför kyrkogården, placerad under ett skyddande tak. Det är troligt att stenen tidigare hade en rakare position än den nuvarande. Placeras de vertikala ristningarna lodrätt så kommer de nedre raderna att hamna horisontellt.

På baksidans högra kant finns en skada som troligen uppkommit i samband med att den togs ur kyrkoboden 1843. Även på vänstra smalsidan finns det en skada som av vittringen att döma uppkom långt innan kyrkan byggdes.

Stenens namn

Namnet ”Rökstenen” är något av en tautologi. Stenen heter så eftersom den hittades i orten Rök, men orten har möjligen fått sitt namn efter stenen. Det är möjligt att stenen på 800-talet restes i vad som var bygdens medelpunkt och att kyrkan 300 år senare byggdes på samma plats. Det fornnordiska ordet raukr som blev till røk på fornsvenska betyder ungefär ”stapel” eller ”toppigt föremål”, jämför gutniskans rauk med samma ursprung. En alternativ förklaring är att namnet Rök har koppling till vatten, dimma.

Texten

Alla stenens sidor, även den del som vetter uppåt, är nästan helt täckta med runor, totalt cirka 760 tecken. Runorna är i regel av kortkvisttypen. Ristningen är jämnt och fint huggen och är uppenbarligen utförd av en yrkesman. Arbetet verkar vara noggrant planerat för att ristningen helt ska utnyttja det utrymme som stenen erbjuder. Under arbetets gång har säkert stenblocket legat på marken och texten har varit ritad eller målad på stenen innan själva ristandet. Språket och stavningen ger intryck av en ristare som har stor vana av att använda skriftspråk. Delar av texten har dessvärre gått förlorade.

Skiljetecken förekommer endast efter större avdelningar av inskriften, ej mellan ord. Samma runa ristas aldrig två gånger i följd, inte ens då den skulle stå både i slutet av ett ord och början av nästa ord, dock med undantag av rad 19.

Rökstenen berättar en säregen och dunkel historia om flera kungar och återger troligen delar av en nordisk mytologi som sedan dess gått förlorad. Sannolikt är skriften avsiktligt dunkel, kanske för att briljera eller visa hur insatt i myter och berättelser ristaren varit. I texten används poetiska ord och vändningar, valrauf (”krigsbyte”), meðr Hraiðgutum (”hos reidgoterna”), hestr Gunnar (”Gunns häst” eller Sigyns häst) och an urði fjaru (”blev utan liv”).

Det finns en rad tolkningar av texten och orsaken till skillnader är flera. Större delen av texten är ristad med den yngre runraden som endast hade 16 tecken, däribland två tecken för ”a” (vanligt ”a” och nasalt ”a”) och två för ”r” (vanligt ”r” ochpalatalt ”r”). Samma tecken måste därför användas för flera ljud, ”t” kan stå både för ”t” och ”d”, ”b” kan betyda både ”b” och ”p”. Orden i varje mening skiljs inte åt genom mellanrum utan skrivs istället ihop och därför kan man inte avgöra ifall det uttryck som återkommer flera gånger i texten, ”sakumukmini”, ska förstås som sagum ungmenni þat (”jag säger för de unga”) eller sagum mogminni þat (”jag säger det folkminnet”).